Visst vet jag min egen historia och jag har berättat den vidare åt journalisten men trots det så känns det som om någon fått veta min hemlighet.
Jag var 19 år gammal då Nollfemman föddes och 21 år gammal när Nollsjuan kom. Jag var även en 21 år och 11 månader då jag och exet separerade. De var tuffa tider för en drömmare som jag.
Då jag ser tillbaks så kan jag inte begripa att vi tog oss helskinnade genom det hela ända till min examen och ända till min fasta tjänst. Hur lång väg vi kommit från en sunkig madrass på ett vardagsrumsgolv och allmosor från kors och tvärs bara för överlevnad.
Hur tacksam jag är för min pappa. Han trodde på mig när jag själv tvivlade och stödde mig rent ekonomiskt under min studietid. Han hjälpte mig att överleva.
Min pappa skickade ett sms nyligen, vi pratar inte så ofta mera, jag jobbar och har bråttom med barnen. Han har sin nya familj och jag är inte beroende av hans hjälp mer. Men han hade loggat in på facebook, jajamän min farsgubbe har facebook som han använder för stalkande av mig och min syster eller ja inte stalkar han ju oss på de där creepyga sättet utan han följer med våra liv.
Men nu råddar jag iväg. Hans sms skrev om hur stolt han är över min väg till nuet. Han är glad över att jag och döttrarna nått till denna punkt var jag kan besanna mina drömmar.
Då jag ännu bodde hemma var det ett allmänt skämt om att mitt rum saknade golv eftersom det var täckt av kläder och annat tillbehör en tonåring behöver så nu skrev han också om hur glad han är över att mitt hem inte ser ut som mitt forna barnrum, (han borde se nollsjuans rum så skulle han veta att äpplet inte fallit långt från trädet).
Men familj, det är fint med familjer. Om mina döttrar nån gång faller så hoppas jag smällen är lindrigare än den jag tog med dem för 5 år sedan. Men jag hoppas att jag finns då för att ta fast dem precis som min pappa gjorde för mig.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti