Många skriver om sina familjer, sin bakgrund, sin historia underbara rosafluffiga historier. Jag låter bli. Inte för att det inte skulle finnas saker att berätta utan för att sympati gör saker bara värre.
Nanne Grönwall har en låt som heter avundsjuk, jag tror det är lite rådande tema på sätt och vis. Jag har en tendens att klaga, en tendens att fokusera på allt som gick fel och kommer gå fel och sen ältar jag i en tycka-synd -om-mig-själv träsk. Det kallas visst borderline. Okej jag har ingen annan diagnos än min egen kökspsykolog diagnos.
Men jag hade inte en lycklig barndom, den kantades av våld, missbruk, depressioner och illamående. Mina tonår var inte mycket bättre som kantades av ätstörningar, depressioner, våld, missbruk och annat tjafs.
Som vuxen har det inte varit mycket bättre, jag blir knäckt av andra morsor som inte har ränder upp till tuttarna efter sina graviditeter och magarna återhämtar sig till sin forna platta glans, jag har ränder, mina magmuskler sprack och jag fick en så kallad kengurupåse till sällskap och mannen stack med allt vi ägde och hadde. Jag har levt på socialbidrag, gråtit mig till sömns och funderat på självmord mer än man borde. Jag är lite den typen att går de bra så oroa dig inte snart får du en stekpanna i huvudet som gör det skit igen.
Att leva i en konstant "ähnufangerjagupp" vs "detkommerännublibradumåstebaraorkavänta" känsla var man inte riktigt vet vilken röst man skall tro på. Det börjar luta mot apati och uppgivenhet för att gå över till joojoo de ordnar sig.
Idag vet jag inte vilket jag tror på, kanske den rösten som väntar på något mer.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti