Jag är inte den personen, jag är egentligen ganska allvarlig, ganska surmule, melankolisk nån kanske skulle kalla mig bitter. Glädje är något jag söker efter men i det sökande så hittade jag bara neuroser.
Jag hade en barndom som dels var kärleksfull men till en stor del fylld av kyla, ensamhet, utstötthet och förvirrning. Jag växte upp till en människa som längtade efter helhet, en familj. Törstade efter acceptans och kärlek.
En kort tid hade jag det men neuroser och inlärda modeller är svåra att skuffa undan och en tidsbomb smällde av och sårade mig allra mest.Så jag greppade tag i det jag förstod. Offrade mig kanske. Så på mina två döttrar och gjorde beslutet. Inget ont skall nå dem någonsin. De skall få de liv jag alltid drömde om, deras lycka är det värdefullaste.
Nu har det gått fem år sedan tidsbomben smällde av, fem år senare står jag kvar med mina trogna kompanjoner neuros och melankoli. Jag är inte depressiv. Jag bara slutade leva.
Jag andas och funktionerar men målet är inte jag, målet är att ge barnen det bästa jag kan. För tidsbomben, ja den dödade min själ och skuggan av ett liv levt blev min plågoande.
Att älska är så svårt och på samma gång så lätt. Hur beskriver man med ord åt någon som inte förstår hjärtats språk. Att vi alltid var desamma att vi båda blev kvar i limbo. Tidsbomben dödade inte oss. den dödade bara mig.
Jag ville skriva tidigare, klaga, sparka, gråta, skrika. Men, har man rätt att klaga när andra i världen svälter?
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti